Piratpartiet

Jag har varit ute och rest utanför Europa för första gången i mitt liv, om man bortser från Tunisien och det gör man ju för det ligger så nära. Min chef har varit väldigt entusiastisk över denna resa. Innan jag åkte sa hon att jag måste ta en massa bilder som jag kan visa för hela jobbet när jag kommer tillbaka. ”Visst” sa jag, men det menade jag så klart inte. Min chef är helt värdelös på att läsa tankar så hon trodde att jag såg fram emot att skryta för alla om min resa. När jag kom tillbaka frågade hon om jag hade tagit några bilder. Jag tycker det är oartigt att ljuga så jag sa att jag hade det. Jag har lagt upp dom på en hemsida, mest för privat bruk, och jag kunde inte låta bli att visa henne den. Sen var det kört. På nästa arbetsplatsträff skulle hon visa bilderna på storbild för alla och jag skulle kommentera. Det var ju inte bra, tänkte jag. Kroppen höll med och blev magsjuk. Jag stannade hemma två dagar och hon fick visa bilderna utan mig.

Det gick bra för Piratpartiet i EU-valet. Jag är en ung man (27 år) och laddar ganska mycket filmer och serier. En ganska typisk piratpartist kan tyckas. Men icke! Jag tycker det är fel med fildelning och om jag mot förmodan skulle åka fast nån dag så tycker jag att jag förtjänar det. Piratpartiets övriga politik är jag inte heller speciellt förtjust i. Dessutom verkar en majoritet av dom som röstar på Piratpartiet vara idioter. Om jag hade röstat i valet så hade jag gjort det enbart för att Piratpartiet skulle få procentuellt färre röster. Vad som helst är bättre.

Läs aldrig gamla mail

Det är fem år sedan det tog slut med den enda tjej jag haft. Sedan dess har vi inte haft nån kontakt. Jag tänker ändå ofta på henne. På hur underbart det var det första året. Första gången jag träffade henne var 2002. Jag var 20 år och hon 25. Jag åkte 50 mil för att träffa henne och vi hade så trevligt att vi fortsatte träffas ungefär en gång i månaden under två års tid. För några dagar sedan kom jag på den otroligt idiotiska idén att leta upp gamla mail som jag fått av henne. Jag fann det jag sökte, läste och bröt ihop. Det hon skrev var så fint och känslosamt att jag hade blivit berörd även om mailen inte var avsedda för mig. Men nu var dom ju det. Tänk att någon faktiskt har tyckt om mig så mycket på riktigt. Jag kommer kanske aldrig att få uppleva nåt liknande igen.

Jag läste mailen igen dagen efter och blev lika ledsen då och nu tänker jag på henne hela tiden. Jag kan knappt jobba och gör fel hela tiden. Min dagliga tupplur efter jobbet fick jag ställa in idag för att jag inte kunde somna. Det var hon som visade ett minskande intresse för mig och slutligen gjorde slut och jag funderar på hur det kunde bli så. Var det enbart det långa avståndet som var problemet eller hade hon tröttnat på mig av andra orsaker? Kanske tänker hon fortfarande på mig? Jag vet att det är väldigt dumt att ta kontakt med henne igen, men jag känner att jag måste göra det. Ber hon mig vänligt men bestämt att dra åt helvete kanske jag kan sluta tänka på henne och fokusera på mitt vanliga, trista liv istället.

Hennes gamla mail funkar inte längre och jag suger på att prata i telefon. Först hade jag tänkt skicka ett vanligt brev till henne, men det är nog att gå lite väl långt. Istället lutar det åt att jag skickar ett sms med några väl valda ord så får vi se vad som händer. Förmodligen händer ingenting. Något annat vore konstigt. Visst går jag omkring och fantiserar om att vi blir ihop igen, att hon flyttar hit och allt möjligt trams. Men jag vet att det inte är realistiskt. Jag utgår från att hon tycker jag är dum i huvudet som tar kontakt med henne igen efter alla dessa år. Hoppas inte hon tar alltför illa upp bara.

Rast är inte min grej

Nu har jag jobbat ett tag enligt det schema som högsta ledningen tillsammans med facket har bestämt att vi ska ha. Två obetalda raster på 30 minuter styck varje dag till skillnad från en som det var tidigare. En extra välbehövlig paus så vi inte sliter ut våra stackars kroppar. Tanken är väl god antar jag, men jag personligen tycker att det är det sämsta som införts sedan jag började på företaget. Det är så fruktansvärt tråkigt med raster. Jag äter några mackor och sen stirrar jag in i väggen 25 minuter och väntar på att jag äntligen ska få börja jobba igen. Det är så tråkigt att jag tycker att jag borde få mer betalt då än när jag jobbar, men istället sitter jag där helt gratis. Ibland smiter jag iväg tidigare, men då får jag se till att ingen ser. Denna rast innebär dessutom att jag slutar en halvtimme senare varje dag. Hur ska jag då hinna med alla fritidsaktiviteter jag har? Nu har jag iofs inga, men om jag slutat en halvtimme tidigare kanske jag hade haft tid att komma på nån.

Början på ett nytt roligt år

Det har varit jul och nyår. För en gångs skull önskade jag mig något i julklapp och det var även denna önskning jag fick. Jag måste komma ihåg att önska mig något nästa jul också. Det är betydligt roligare att få en rolig julklapp än en tråkig. Synd bara att det är så svårt att komma på nåt. Jag har redan allt jag vill ha. Mitt liv är komplett. I alla fall när det gäller sånt som kan köpas för pengar. Jag skulle dock behöva ett dussin strumpor, men det krävs nog bättre förslag på önskelistan nästa jul för att den ska bli lika bra.

När det gäller ickemateriella ting är mitt liv allt annat än komplett. Det hade t.ex. varit trevligt att ha något att göra på nyår som alla andra. Idag på jobbet var jag lite orolig att någon skulle fråga vad jag hittat på i helgen. Jag försökte klura ihop nåt bra att svara, men jag kunde inte komma på nåt. Det var verkligen tur att ingen frågade, för så oförberedd som jag var så kunde jag ha svarat precis vad som helst. Att jag festade med kompisar jag inte har, att jag låg däckad i nån snödriva nånstans, eller det värsta av allt – sanningen. Att jag när bomberna exploderade som mest satt framför datorn och försökte koncentrera mig och hitta en rullning i Scrabble.

Då var det alltså ett nytt år igen. Inga stora planer på gång. Inga nyårslöften att bryta. En förhoppning om att få behålla min heltid ett tag till. Kanske ska jag lyckas hitta en tjej på internet som vill träffa mig. Förra året blev det två. Jag är ganska trött på att det alltid går så dåligt och jag brukar må ganska kasst efter misslyckade dejter. Men jag kan ju inte sluta för det. Nångång måste det gå bra. Jag kan inte gå omkring och tro att jag ska leva ensam resten av livet.

Plats utan bord

Det har varit en del skriverier om SJ den senaste tiden. Folk blir sittande ute i skogen i flera timmar och får ingen ersättning för kostnaderna som förseningarna medför. Jag har också drabbats av förseningar och missade tåg, men då har jag aldrig haft nån tid att passa. Då bryr jag mig inte ett dugg. Det gör inte så mycket att jag får vänta två timmar på nästa tåg. Jag har aldrig haft något emot att vänta. Hela mitt liv går ut på att vänta på att något ska hända så jag är van.

Det är en annan sak med SJ som jag vill klaga på istället. Nämligen att det inte går att boka plats UTAN bord. Det finns många olika alternativ att välja på. Bl.a. plats MED bord. Väljer jag inget alternativ alls får jag med bord. Väljer jag tyst avdelning vet jag av erfarenhet att det blir med bord då också även om det inte står något om det. Väljer jag plats vid fönster blir det med bord. Det går även att boka en specifik plats genom att skriva platsnumret. Jag testade detta och vad jag än skrev för nummer så valde den ändå en plats med bord. Är detta straffet för att jag är ute i god tid? Väntar jag ett tag till så kanske bordplatserna är upptagna så jag kan köpa en dyrare plats utan bord.

Sitter jag på en plats med bord så innebär det förmodligen att någon kommer att sitta framför mig, vänd mot mig, i tre timmar. Jag kommer att känna mig iakttagen hela tiden och måste hålla ordning på benen så dom inte är ivägen. Egentligen är det nog bra att jag har en sån här plats. Om det är rätt förhållanden och personen framför mig har rätt egenskaper så finns chansen att konversation kan uppstå. Och sånt behöver jag ju bli bättre på.

OS är i full gång. Jag noterade något märkligt när jag kollade i svt:s OS-tablå. Jag kan inte tolka det som något annat än att det är ett försök till att skoja till det lite. Det ser väldigt märkligt ut med ett skämt i en tv-tablå. Övriga tolkningar välkomnas.

LOL?

Upphittad plånbok

Jag var på Ica idag. När jag cyklade hemåt tittade jag upp mot himlen och undrade om det skulle börja regna snart. Försökte känna efter om getingsticket jag fick på jobbet fortfarande kändes, noterade en plånbok på marken, kliade mig på hakan, funderade på världsliga problem och… Men vänta nu. En plånbok! Jag tvärbromsade och backade på cykelvägen. Jag ställde mig precis bredvid plånboken och glodde på den en stund. En massa tankar svischade förbi i mitt huvud. De mest relevanta var om jag skulle ta upp plånboken eller inte. Två killar gick förbi mig. Den ena av dom plockade upp plånboken och gav den till mig. Jag sa att det inte var min men jag fick den i alla fall. Han mumlade något om ”finders keepers” och att jag fick göra vad jag ville med den.

Jahaja, så var det problemet löst. Även om det inte var jag själv som tog beslutet så hade jag i alla fall plånboken i min hand. Den innehöll omkring tusen kronor samt en massa viktiga och oviktiga lappar och kort. Bland annat ett id-kort. Och det är ju det viktigaste. Jag skulle aldrig få för mig att sno pengarna så jag tyckte det var bra att jag fick reda på vem ägaren var. Jag är ju egentligen väldigt asocial av mig och gillar inte att ta kontakt med okända människor men när det gäller sånt här kan inget hindra mig. När jag kom hem satte jag mig vid datorn och började leta efter killen som tappat sin kära plånbok. Jag hittade hans adress men inget mobilnummer. Det var bara 150 meter bort så jag gick dit.

Hans fader öppnade. Jag förklarade situationen för honom och fick komma in i lägenheten. Han ringde sin son och gav honom en ordentlig utskällning på ett språk som lät som portugisiska. Jag noterade en stor affisch på insidan av ytterdörren. Den föreställde en tjej som blottade sin överkropp med tillhörande bröst. Jag blev lite orolig. Jag förväntade mig hittelön, men från landet dom kommer från kanske det är en sed att belöna upphittare med annat än pengar. Till slut öppnade han i alla fall den upphittade plånboken och började bläddrar bland sedlarna. Han sträckte fram två hundralappar varvid jag gav standardsvaret ”Nej, det är alldeles för mycket”. Inombords tänkte jag att det var mer än jag hade väntat mig och jag hoppades att han inte skulle ta tillbaka en hundralapp bara för att jag sa så där. Han såg lite fundersam ut, så jag tog pengarna snabbt.

Sedan gick jag hem 200 kr rikare. Och jag känner mig som en god människa. Sånt här borde jag göra varje dag.

Lägenhetsbekymmer

Nu är allt som vanligt igen. Jag har haft mina tre veckors semester och har jobbat nästan två veckor. Första dagen på jobbet trodde jag att det skulle kännas konstigt att vara tillbaka, men det kändes hur naturligt som helst. Förra året skrev jag att jag funderade på att åka iväg nånstans själv på semestern, men det blev inte av. Samma fundering återkom i år och denna gången kunde jag inte stå emot. Jag åkte ner till Österrike och såg Sveriges tre matcher i fotbolls-em. Och jag ångrar mig nog inte, tror jag. Många åkte dit bara för att känna på stämningen. Dom hade inte ens biljetter till matcherna. Är man där själv och är socialt inkompetent som jag så är det precis tvärtom. Jag var där för att se Sveriges matcher och dagarna mellan matcherna bara drev jag omkring och väntade på att tiden skulle gå.

Min lägenhet tål tydligen inte att jag är borta för länge. Det började med att det var stopp i badkaret när jag kom hem från Österrike. Det tog fem minuter för vattnet att rinna ner när jag hade duschat. För ungefär två månader sedan var dom här och fixade så det inte läckte ut på golvet. Jag nämnde även att det var lite stopp, men det struntade dom i. Dom tycker det är roligare att komma två gånger istället.

Hyresvärden var här och fixade stoppet. Två dagar senare läckte det från ett avloppsrör under handfatet. Jag tänkte att snart undrar dom säkert vad det är jag håller med. Först häller jag klister i badkaret och sen sågar jag sönder avloppsrör. Men jag kontaktade i alla fall hyresvärden genom det smidiga webformuläret och dom kom och fixade det. Dom hade det tydligen jättetrevligt här i min lägenhet. Ja, det var två personer. En man och en kvinna enligt lappen dom lämnade efter sig. Jag hoppas att dom inte gjorde nåt mer än att laga rör. Dom ville i alla fall tillbaka och utföra sysslor, så dom att skapade en ny läcka på en annan del av röret. Jag trodde ju så klart att dom trodde att jag fixat läckan själv bara för att jävlas. Därför kände jag mig inte så motiverad att kontakta dom ännu en gång. Till slut gjorde jag ändå det. Då blev det riktigt gjort. Allt är frid och fröjd! Trodde jag...

Nästa sak att gå sönder var kylen och frysen, förmodligen p.g.a. åskan. Jag vet att jag hela tiden har varit helt oskyldig, men när jag måste kontakta hyresvärden för fjärde gången på lite mer än en vecka så börjar t.o.m. jag tvivla på det. Får jag betalt av Hyresgästföreningen för att se hur mycket min hyresvärd tål innan jag blir vräkt? Nä, det har jag inget minne av. Kyl och frys är väldigt viktiga inslag i en lägenhet så jag var tvungen att kontakta dom igen. Det är tur att jag kan göra det genom datorn. Om jag hade varit tvungen att ringa och samma person svarar för fjärde gången kan jag tänka mig hur det hade låtit. ”Hej, det är jag igen...” ”Jaså, det är du din jävel. Vad har du nu hittat på då?”

All mat fick slängas. Kyl och frys byttes ut. Då var det dags för nästa katastrof. Handtagen satt på fel sida. Under fem år har jag öppnat kylen och frysen från höger. Nu satt dom på vänster sida. Nu är jag ingen expert på köksinredning, men jag tror att det är så att handtagen på alla skåp och luckor är strategiskt placerade för att det ska vara så lättillgängligt som möjligt. Så som min kyl och frys står så känns det i alla fall helt fel med handtag på vänster sida. Det kommer att bli en jobbig tid framöver innan jag lärt mig.

Tack!

Jag har svårt för att säga tack. Vid obligatoriska tack-situationer som t.ex. kassan på Ica så säger jag tack lagom högt så att kassörskan åtminstone kan gissa att jag sa något, men inte för högt så att hela affären hör min hemska röst. På jobbet uppstår det också flera situationer varje dag där det är lämpligt att säga tack. Det händer ibland att någon hjälper mig med en arbetsuppgift medan jag gör något annat. Detta är jag väldigt tacksam för och jag borde naturligtvis visa det också. Det känns därför inte så bra när jag inte gör det utan istället går omkring och känner mig iakttagen av sura, otacksamma blickar resten av dagen. När jag bestämmer mig för att inte säga tack så känns det skönt just då att slippa den jobbiga uppgiften. Att tänka på konsekvenser är inte min starka sida.

Att vi hjälper varandra på jobbet är inte lika vanligt längre. Min arbetsplats har fått stor uppmärksamhet för att vi är så friska och trivs så bra, men den tiden är förbi. Jag hör hur folk snackar skit om andra och kan tänka mig att folk även snackar skit om mig när jag inte är i närheten. ”Den jäveln sa inte ens tack när jag hjälpte honom”. Detta är dock inget som jag bryr mig så mycket om. Jag tycker snarare att det är kul att lyssna på allt skvaller. Jag tillhör inte direkt någon gruppering på jobbet och kan därför lyssna på alla utan att någon är rädd att jag ska sprida det vidare. Jag har fått reda på nu i efterhand att stället där jag arbetade det första året inom företaget var det absolut sämsta i hela regionen. Sedan jag slutade har dom försökt avsätta chefen och jag vet inte vad. Folk har frågat hur jag trivdes där och jag säger att jag trivdes bra. Det är väl det som är fördelen med att vara så asocial som jag. Jag har förvisso inga vänner men jag får inga fiender heller.

Mp3-spelare

Jag har köpt en bärbar mp3-spelare. Ganska onödigt egentligen. Jag är hemma i stort sett hela tiden. Och jag brukar inte ens lyssna på musik här. Men nu gjorde jag det i alla fall. För att använda den behöver man musik. Jag har en del musik på datorn, men nu tyckte jag att det var dags att skaffa en lite större samling. Jag har en väldigt tråkig musiksmak. Vanlig mainstream populärmusik är det absolut inget fel på så jag tänkte att jag kunde börja där. Jag har lyssnat igenom samtliga låtar och valt ut dom bästa som legat på tio-i-topp från 1961-1974 och Tracks från 1984-1994. Jag har ett litet glapp på tio år där jag får leta efter låtar på annat sätt, samt Tracks från 1995 till nutid kvar. Jag laddar annan musik också så klart.

Vissa låtar är jag väldigt tveksam till att ha med i min låtlista. Låtar som jag inte vill att folk ska veta att jag lyssnar på. Då är det bra att jag inte har kompisar eller flickvän som rotar i mitt privatliv. Här finns t.ex. Björn Afzelius och årets slovenska bidrag i Eurovision Song Contest. En tävling som jag för övrigt tycker hade många bra låtar i år. Och den slovenska kvinnan som sjöng opera var bäst. Jag skäms.

Jag har haft två veckors semester i sommar och nu är det dags för en vecka igen. Jag har jobbat 27 dagar i sträck, men det är inte riktigt så illa som det låter. Några timmar deltid på min ordinarie arbetsplats på vardagarna och några timmar extra på helgerna på ett annat ställe inom samma företag. Egentligen får jag inte jobba så här många dagar i sträck, men jag gör det ju frivilligt. Min chef skrev ut lite papper där det stod vad som gällde om man jobbade många dagar i sträck: ”Tillfällig avvikelse får göras mot kompensationsledighet”. Fast jag får så klart ingen kompensationsledighet. Om jag hade påpekat detta från början så skulle jag inte fått jobba så här mycket. Jag får vara glad att jag får jobba extra överhuvudtaget.

Det har varit sommaranpassning på jobbet vilket innebär mindre att göra. Under två veckor var jag den enda tillräckligt datorkunniga som inte hade semester så jag fick göra allt datorarbete samtidigt som jag hade mina ordinarie arbetsuppgifter. Ibland hände det att folk med heltid, som egentligen ska jobba två timmar längre än mig, gick hem före mig. Dom ”flexade”, dvs gick hem tidigare hela tiden. Ibland skrev jag upp om jag jobbade över, men chefen brukar berömma oss för att vi är så duktiga och jobbar över så lite, så ofta struntade jag i det. Igår, sista dagen före min semester, gick alla hem långt innan dom skulle. ”Det förtjänar du” sa flera till varandra. Kvar satt jag och jobbade över tio minuter. Utan att skriva upp. Det förtjänade jag.

Ensam semester

Jag har varit på utvecklingssamtal hos chefen. Vi pratade lite om min framtid och om jag trivs på jobbet osv. Sedan fick jag ett papper att fylla i. Fem olika frågor som handlar om hur bra jag tycker att jag är. Det var samma papper som förra året. Jag valde att flytta ett kryss till vänster så att jag var bäst på allt. Sedan sa hon att jag får 100 kr mer i månaden för varje kryss. Och folk säger att det är svårt att löneförhandla.

En månad kvar tills min semester börjar. Jag vill väldigt gärna åka iväg nånstans, men har ingen att åka med. Jag ser inte hur jag ska kunna hitta nån heller, så om jag åker iväg nånstans så gör jag det själv. En vecka på nån strand vid Medelhavet. Om man gör det frivilligt för att man vill vara för sig själv ett tag och komma bort från allting så kan det väl vara ok att åka själv. Men så är det ju inte. Jag åker själv för att jag inte har nåt annat alternativ. Och då ser det inte bra ut. Det är främst därför som jag tvekar. Jag har funderat på att söka reskompisar på internet. I så fall skriver jag precis som det är. Att jag saknar kompisar för att jag är så tråkig, och har du inget emot tråkiga personer så får du gärna hänga med. Det kanske inte låter så lockande, men jag vill inte att någon får sin semester förstörd p.g.a. att jag inte varit tillräckligt tydlig.

Jag är fortfarande inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag jobbar bara 75%, och det är väl meningen att dom ska hitta ett heltidsjobb åt mig. Det vet jag att dom aldrig kommer att göra, så jag fattar inte riktigt varför jag orkar upprätthålla kontakten med dom. För en vecka sedan fick jag ett handskrivet(!) brev hem där det stod att jag måste upprätta en ny handlingsplan. Att det var handskrivet gjorde att det kändes väldigt personligt och jag kände mig tvungen att logga in och skicka in ett nytt underlag. Annars kanske jag sårar personen som skrev brevet. Det är precis som i skolan på högstadiet. En del lärare verkade inte bry sig och vissa sa t.o.m. rakt ut att det är vårt eget ansvar om vi gör läxorna eller inte. Det är väl meningen att det ska få oss att tänka vuxet, men det fick omvänd effekt på mig. Lärare måste bry sig för att jag ska anstränga mig. Deras välmående är viktigare än min framtid.

Min handläggare har lagt ner sin själ i det här brevet. Jag kan inte svika henne.

Viktig ost

Jag hörde någon som snarkade utanför min lägenhet i trappuppgången för några dagar sedan. Jag tänkte att det måste se roligt ut. Till slut kunde jag inte hålla mig längre utan jag smög ut och fotade honom där han låg på golvet. Jag var lite orolig att någon såg mig. Jag vet ju själv hur jag brukar spionera genom titthålet i dörren. Det skulle inte vara så bra om mina grannar tror att jag är en sån som tar pinsamma bilder på folk och lägger ut på internet. För att det inte skulle se misstänkt ut så gick jag ut på en promenad. För det var ju det jag tänkte från början. Men så såg jag honom där på golvet. Och så råkade jag ta fram kameran. Ja, vilken tur att det är vad mina grannar tror. Annars hade det varit pinsamt.

Jag brukar ofta oroa mig för vad andra tror om mig. Om jag ska göra något som jag tror att folk tycker ser märkligt ut så försöker jag få det att se normal ut. Är jag på promenad nånstans och av någon anledning kommer på att jag ska åt andra hållet så kan jag inte bara vända om helt plötsligt. Om jag är på väg mot någon så kan ju denna person tro att jag vänder för att jag ser honom eller henne. ”Är jag så ful?” ”Ser jag ut som en mördare?” För att inte frambringa sådana tankar hos någon så försöker jag tydligt visa varför jag vänder. Kanske titta förskräckt på klockan och vända med raska steg. Eller stanna upp och med tydligt skakande på huvudet och bekymrad min låtsas att jag kommit på att jag måste åt andra hållet. Nu är det ju ofta så det ligger till. Fast reaktionerna uteblev när jag kom på det några sekunder tidigare.

Det händer ibland att jag kommer på att jag glömt något när jag står i kön på Ica. För det mesta är det inget viktigt så det kan vänta tills nästa gång. Men igår var det nåt viktigt jag hade glömt. Jag var verkligen tvungen att lämna kön och hämta det som jag saknade. Men hur skulle jag göra det? ”Hjälp! Han lämnar kön när han är nästan längst fram! Han måste vara helt galen!” Ja, jag vågar inte ens föreställa mig vilket kaos det hade blivit. Jag var naturligtvis tvungen att visa för alla som stod där att jag hade glömt något. Jag låtsades leta lite i min varukorg en stund och med en suck skakade jag på huvudet och gjorde en min som betydde att osten inte var där och att jag måste gå iväg och hämta den. Ingen verkade bry sig om mig. Jag hade lyckats.

Stackars Sara

Jag har varit hemma hos familjen och dom började prata om en kille som är homosexuell. Det är ett väldigt ovanligt samtalsämne i min familj. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera och började stirra ner i bordet. Men så kan jag ju inte göra, tänkte jag då. Det ser säkert misstänkt ut! Så jag försökte bete mig normalt istället. För konstgjort normalt beteende ser säkert mycket bättre ut. Inte. Jag kan verkligen inte konsten att se oskyldig ut, oavsett om jag är skyldig eller inte. Någon får gärna lära mig.

Jag blev väldigt irriterad när jag läste om stackars Sara som har ungefär samma lön som jag och en pojkvän som betalar minst hälften av alla hushållskostnader. Sedan läste jag på forumet att nästan alla tycker precis som jag. Därför känns det inte lika roligt att ta upp det här men jag gör det i alla fall.

När jag började jobba för fyra eller fem år sedan eller vad det var så tjänade jag ca 9000 kr i månaden. Det tyckte jag var mycket. När skatten var dragen och mat, hyra och alla nödvändiga räkningar betalade hade jag lite mer över än de knappt 1000 kr jag hade att leva på under gymnasiet i form av studiebidrag. Så det var helt ok. Nu i efterhand har jag räknat ut att jag hade fått mer pengar om jag fått socialbidrag istället, vilket jag tycker är helt sjukt. Men det är kanske bara jag som är ovanligt ekonomisk av mig. Nu när jag tjänar som Sara så känner jag mig riktigt rik. Om jag dessutom hade haft en person till att dela boendet med så skulle det nästan kännas som att jag var ekonomiskt oberoende.

Folk har väldigt olika förhållande till pengar. En del på mitt jobb som bor hemma gratis brukar klaga på att dom aldrig har några pengar kvar när det är en vecka kvar till lön. Om jag hade varit i deras situation så skulle jag vara miljonär inom tio år.

Iveco

Jag kan inget om bilar. Jag har haft körkort i snart sju år men äger ingen bil själv och kör aldrig någon annans. Men en sak när det gäller bilar är jag bra på. Det har jag i alla fall trott tills för några dagar sedan.

När jag var liten så åkte jag i en skolbuss av märket Iveco. En klasskompis sa att han kunde höra på motorljudet om det är ett Iveco-fordon. Jaha, tänkte jag. Det var ju verkligen jätteintressant att veta. Nej, det tyckte jag så klart inte alls. I alla fall inte först. Men efter ett tag så tyckte jag att det kunde vara coolt att höra sånt. Så jag försökte lära mig. Efter ett tag hade jag lärt mig och sedan dess har jag alltid, så vitt jag kommer ihåg, gissat rätt.

För några dagar sedan när jag var på väg hem från jobbet så tyckte jag att jag hörde en Iveco bakom mig. Det hade varit en jobbig dag och jag såg detta som ett utmärkt tillfälle att bättra på självförtroendet. Då körde minilastbilen om mig. Till min förfäran såg jag att det inte alls var en Iveco. Det var en Renault. Och så var den dagen förstörd. Jag som trodde att jag hade hittat min nisch. Något som jag verkligen är duktig på. Kanske inget som jag kan försörja mig på, men ändå. Nu är jag bara en helt vanlig kille igen.

Jag brukar titta mycket på priser när jag handlar och det går ett rus genom kroppen när jag hittat nåt riktigt billigt och prisvärt. Men nu kanske det har gått till överdrift. Jag har köpt ett storpack tuggummi på nästan 1 kg. Jag började köpa V6 för ett tag sedan och när jag såg att det blev mycket billigare att köpa 720 tuggummin på en gång kunde jag inte hejda mig.

Tänder tjejer på stora käkmuskler?

Påtvingad semester

Jag har fått ett papper om semesterplaneringen. Nu när jag är fast anställd så måste jag tydligen vara ledig minst 20 dagar varje år. När jag var timanställd kunde jag jobba hela året och få både lön och semesterersättning men det kan jag inte nu längre. Jag är tvungen att sitta hemma och glo och tänka på hur mycket pengar jag hade tjänat om jag fått jobba istället. Det kommer att kännas som att jag är arbetslös en månad. Jag är redan ofrivilligt anställd på bara 75% och nu tvingas jag dessutom till ofrivillig ledighet. Alla säger att det är så bra att vara fast anställd, men jag har hittills bara märkt av negativa förändringar. Förutom att jag måste ta semester så blev jag även av med a-kassan, som jag iofs bara fått i ett år. Exakt hur det gick till orkar jag inte ta upp här och jag tror inte någon är intresserad av att läsa det heller.

Jag är naturligtvis inte tvungen att sitta hemma på semestern och bara längta efter att få jobba igen. Jag skulle kunna utföra semesteraktiviteter som alla andra. Och det vill jag också. Kruxet är att det inte är kul att göra saker själv. Jag hade gärna åkt iväg långt bort en månad var som helst om jag bara haft någon att göra det med. Då hade jag inte klagat. Då hade inte semestern känts påtvingad. Jag hade väl snarare klagat på att den var för kort.

Sedan några veckor tillbaka har vi börjat utse ”veckans kompis” på jobbet varje vecka. Vinnaren får ett litet pris och får utse nästa ”veckans kompis”. Det är chefen som har startat denna tävling och tanken är väl att den ska inspirera oss att vara trevliga mot varandra. Och det kanske funkar för en del. Men inte för mig. Tävlingen gör mig bara ytterligare påmind om att jag är tyst, blyg och utanför. Redan när chefen startade tävlingen visste jag att nu kommer alla att vinna före mig och om någon håller koll på vilka som inte vunnit kanske jag blir vald sist om jag har tur. Eller, egentligen vill jag väl inte vinna. Då måste jag utse någon veckan efter och helst ha en motivering också. Det verkar jobbigt.

Dålig ursäkt

Jag var på bio med min syster för några dagar sedan. Jag var tvungen att sluta tidigare från jobbet för hon ville absolut gå på bio redan kl 15. Det brukar inte vara några problem för andra att sluta tidigare har jag märkt. Dom brukar ha minst lika dåliga ursäkter som jag hade nu. Men jag tyckte ändå inte att det kändes bra att gå hem tidigare av en sådan anledning. Så jag försökte komma på något annat. En lögn är iofs ännu värre, men det tyckte jag inte då. Arbetsdagen började lida mot sitt slut och jag hade fortfarande inte kommit på nåt. Då hände det. Jag fick ett sms från min syster. Hon var redo. Killen som man brukar fråga om mindre ledigheter stod inte alls långt därifrån. Jag tänkte att han måste ha hört mobilen. Så jag gick till honom och sa att ”det har hänt en grej” och sneglade på mobilen. Jag frågade om jag fick gå hem nu och det gick naturligtvis bra.

Dagen efter var jag orolig att han skulle fråga vad det var för hemskt som hade hänt. Det måste ha verkat mycket allvarligare än vad det var. Jag såg säkert jättenervös ut när jag frågade honom och det tolkade han kanske som att någon DÖR om jag inte åker hem omedelbums! Men han frågade aldrig. Jag sa ju aldrig vad det gällde från början. Han trodde väl att det var en privat angelägenhet som inte han har att göra med. Han ska väl skita i vem jag går på bio med!

Jag jobbade mer än jag skulle i december. Jag kände mig ändå tvungen att jobba över dagen efter biobesöket. Det finns dom som tar extremt långa frukostar och luncher och går hem lite tidigare än dom ska väldigt ofta. För att kompensera detta jobbar jag mer än jag ska istället. Min effektiva arbetstid är flera timmar mer varje månad än jag ska arbeta. Men det är det nog ingen som märker och om någon skulle göra det så bryr dom sig ändå inte.

Jag ”firade” nyår ensam hemma. Det har hänt förut. Det kändes inte lika deprimerande som det borde göra. Jag gick ut på balkongen en stund vid 12 och tittade på lite fyrverkerier. Sedan gick jag in och spelade Scrabble vid datorn. Hoppas detta året blir bättre än det förra.