Vår
Nu är våren här. Regn istället för snö. Decimeterdjupa vattenpölar istället för snö och is. Dyngsura kläder istället för snö som man kan borsta bort. Tak på jobbet som läcker så det droppar ner i huvudet. Ja, visst är det härligt!
Nu är våren här. Regn istället för snö. Decimeterdjupa vattenpölar istället för snö och is. Dyngsura kläder istället för snö som man kan borsta bort. Tak på jobbet som läcker så det droppar ner i huvudet. Ja, visst är det härligt!
En kille på jobbet tyckte att jag skulle prata med chefen imorgon angående en grej som har med mitt ansvarsområde att göra. Visst, det kunde jag väl göra. Men det trodde inte han. Så han påminde mig två gånger under dagen. Han påpekade hur viktigt det var. Och han sa på skoj(?) att jag kunde gå hem och förbereda mig. Så nu är jag så klart jättenervös. Han har förstorat upp det så mycket att det nästan känns lika jobbigt som när jag skulle hålla muntligt föredrag på gymnasiet om blodcirkulationen inför hela klassen. Då försökte jag lätta upp stämningen genom att sticka hål på fingret så det rann blod under hela föredraget. Det var inte så lyckat. Jag blev bara ännu mer nervös. Så det ska jag nog inte göra imorgon. Och det skulle nog ändå bara se konstigt ut om jag började sticka mig själv med en nål framför chefen.
Jag tycker att jag har blivit modigare de senaste åren. Idag t.ex. så stod jag naken i köket och drack vatten. Jag bor på andra våningen och jag tror inte att man kunde se nåt utifrån som kunde väcka anstöt. Fast helt säker var jag inte.
Jag köpte Ica:s ketchup igår istället för Felix eftersom den fick högst betyg i lokaltidningen. Ska bli spännande att se om den är så god som dom påstår.
Jag har varit på sista hemmamatchen för säsongen. Jag gick både dit och hem för att lyset till cykeln inte funkade. Jag har cyklat utan lyse i mörker flera gånger förut. Förstår inte varför jag valde att gå just idag. Kanske för att det var extra kallt och jag tycker det är kul att frysa om fingrarna. När jag var på väg hem märkte jag att snöflingorna blåste framåt i samma hastighet som jag gick. Det kändes som att jag hade sällskap hem av flera tusen små söta snöflingor. Jag undvek att titta ner i snön när dom landade för då skulle jag se att det inte alls var hem till mig dom skulle, och då hade jag blivit ledsen.
En kille på jobbet slutar och för att fira detta har han fest på fredag. Han frågade om jag ville komma. Jag sa ”kanske”. Vet inte riktigt varför jag sa så. Kanske ville jag undvika jobbiga följdfrågor. Slippa svara att jag hellre sitter hemma och glor. Nu tror han säkert att jag eventuellt kan ha nåt annat för mig på fredag, som vilken annan person som helst.