Påtvingad semester

Jag har fått ett papper om semesterplaneringen. Nu när jag är fast anställd så måste jag tydligen vara ledig minst 20 dagar varje år. När jag var timanställd kunde jag jobba hela året och få både lön och semesterersättning men det kan jag inte nu längre. Jag är tvungen att sitta hemma och glo och tänka på hur mycket pengar jag hade tjänat om jag fått jobba istället. Det kommer att kännas som att jag är arbetslös en månad. Jag är redan ofrivilligt anställd på bara 75% och nu tvingas jag dessutom till ofrivillig ledighet. Alla säger att det är så bra att vara fast anställd, men jag har hittills bara märkt av negativa förändringar. Förutom att jag måste ta semester så blev jag även av med a-kassan, som jag iofs bara fått i ett år. Exakt hur det gick till orkar jag inte ta upp här och jag tror inte någon är intresserad av att läsa det heller.

Jag är naturligtvis inte tvungen att sitta hemma på semestern och bara längta efter att få jobba igen. Jag skulle kunna utföra semesteraktiviteter som alla andra. Och det vill jag också. Kruxet är att det inte är kul att göra saker själv. Jag hade gärna åkt iväg långt bort en månad var som helst om jag bara haft någon att göra det med. Då hade jag inte klagat. Då hade inte semestern känts påtvingad. Jag hade väl snarare klagat på att den var för kort.

Sedan några veckor tillbaka har vi börjat utse ”veckans kompis” på jobbet varje vecka. Vinnaren får ett litet pris och får utse nästa ”veckans kompis”. Det är chefen som har startat denna tävling och tanken är väl att den ska inspirera oss att vara trevliga mot varandra. Och det kanske funkar för en del. Men inte för mig. Tävlingen gör mig bara ytterligare påmind om att jag är tyst, blyg och utanför. Redan när chefen startade tävlingen visste jag att nu kommer alla att vinna före mig och om någon håller koll på vilka som inte vunnit kanske jag blir vald sist om jag har tur. Eller, egentligen vill jag väl inte vinna. Då måste jag utse någon veckan efter och helst ha en motivering också. Det verkar jobbigt.