Viktig ost

Jag hörde någon som snarkade utanför min lägenhet i trappuppgången för några dagar sedan. Jag tänkte att det måste se roligt ut. Till slut kunde jag inte hålla mig längre utan jag smög ut och fotade honom där han låg på golvet. Jag var lite orolig att någon såg mig. Jag vet ju själv hur jag brukar spionera genom titthålet i dörren. Det skulle inte vara så bra om mina grannar tror att jag är en sån som tar pinsamma bilder på folk och lägger ut på internet. För att det inte skulle se misstänkt ut så gick jag ut på en promenad. För det var ju det jag tänkte från början. Men så såg jag honom där på golvet. Och så råkade jag ta fram kameran. Ja, vilken tur att det är vad mina grannar tror. Annars hade det varit pinsamt.

Jag brukar ofta oroa mig för vad andra tror om mig. Om jag ska göra något som jag tror att folk tycker ser märkligt ut så försöker jag få det att se normal ut. Är jag på promenad nånstans och av någon anledning kommer på att jag ska åt andra hållet så kan jag inte bara vända om helt plötsligt. Om jag är på väg mot någon så kan ju denna person tro att jag vänder för att jag ser honom eller henne. ”Är jag så ful?” ”Ser jag ut som en mördare?” För att inte frambringa sådana tankar hos någon så försöker jag tydligt visa varför jag vänder. Kanske titta förskräckt på klockan och vända med raska steg. Eller stanna upp och med tydligt skakande på huvudet och bekymrad min låtsas att jag kommit på att jag måste åt andra hållet. Nu är det ju ofta så det ligger till. Fast reaktionerna uteblev när jag kom på det några sekunder tidigare.

Det händer ibland att jag kommer på att jag glömt något när jag står i kön på Ica. För det mesta är det inget viktigt så det kan vänta tills nästa gång. Men igår var det nåt viktigt jag hade glömt. Jag var verkligen tvungen att lämna kön och hämta det som jag saknade. Men hur skulle jag göra det? ”Hjälp! Han lämnar kön när han är nästan längst fram! Han måste vara helt galen!” Ja, jag vågar inte ens föreställa mig vilket kaos det hade blivit. Jag var naturligtvis tvungen att visa för alla som stod där att jag hade glömt något. Jag låtsades leta lite i min varukorg en stund och med en suck skakade jag på huvudet och gjorde en min som betydde att osten inte var där och att jag måste gå iväg och hämta den. Ingen verkade bry sig om mig. Jag hade lyckats.