Tack!

Jag har svårt för att säga tack. Vid obligatoriska tack-situationer som t.ex. kassan på Ica så säger jag tack lagom högt så att kassörskan åtminstone kan gissa att jag sa något, men inte för högt så att hela affären hör min hemska röst. På jobbet uppstår det också flera situationer varje dag där det är lämpligt att säga tack. Det händer ibland att någon hjälper mig med en arbetsuppgift medan jag gör något annat. Detta är jag väldigt tacksam för och jag borde naturligtvis visa det också. Det känns därför inte så bra när jag inte gör det utan istället går omkring och känner mig iakttagen av sura, otacksamma blickar resten av dagen. När jag bestämmer mig för att inte säga tack så känns det skönt just då att slippa den jobbiga uppgiften. Att tänka på konsekvenser är inte min starka sida.

Att vi hjälper varandra på jobbet är inte lika vanligt längre. Min arbetsplats har fått stor uppmärksamhet för att vi är så friska och trivs så bra, men den tiden är förbi. Jag hör hur folk snackar skit om andra och kan tänka mig att folk även snackar skit om mig när jag inte är i närheten. ”Den jäveln sa inte ens tack när jag hjälpte honom”. Detta är dock inget som jag bryr mig så mycket om. Jag tycker snarare att det är kul att lyssna på allt skvaller. Jag tillhör inte direkt någon gruppering på jobbet och kan därför lyssna på alla utan att någon är rädd att jag ska sprida det vidare. Jag har fått reda på nu i efterhand att stället där jag arbetade det första året inom företaget var det absolut sämsta i hela regionen. Sedan jag slutade har dom försökt avsätta chefen och jag vet inte vad. Folk har frågat hur jag trivdes där och jag säger att jag trivdes bra. Det är väl det som är fördelen med att vara så asocial som jag. Jag har förvisso inga vänner men jag får inga fiender heller.