Upphittad plånbok

Jag var på Ica idag. När jag cyklade hemåt tittade jag upp mot himlen och undrade om det skulle börja regna snart. Försökte känna efter om getingsticket jag fick på jobbet fortfarande kändes, noterade en plånbok på marken, kliade mig på hakan, funderade på världsliga problem och… Men vänta nu. En plånbok! Jag tvärbromsade och backade på cykelvägen. Jag ställde mig precis bredvid plånboken och glodde på den en stund. En massa tankar svischade förbi i mitt huvud. De mest relevanta var om jag skulle ta upp plånboken eller inte. Två killar gick förbi mig. Den ena av dom plockade upp plånboken och gav den till mig. Jag sa att det inte var min men jag fick den i alla fall. Han mumlade något om ”finders keepers” och att jag fick göra vad jag ville med den.

Jahaja, så var det problemet löst. Även om det inte var jag själv som tog beslutet så hade jag i alla fall plånboken i min hand. Den innehöll omkring tusen kronor samt en massa viktiga och oviktiga lappar och kort. Bland annat ett id-kort. Och det är ju det viktigaste. Jag skulle aldrig få för mig att sno pengarna så jag tyckte det var bra att jag fick reda på vem ägaren var. Jag är ju egentligen väldigt asocial av mig och gillar inte att ta kontakt med okända människor men när det gäller sånt här kan inget hindra mig. När jag kom hem satte jag mig vid datorn och började leta efter killen som tappat sin kära plånbok. Jag hittade hans adress men inget mobilnummer. Det var bara 150 meter bort så jag gick dit.

Hans fader öppnade. Jag förklarade situationen för honom och fick komma in i lägenheten. Han ringde sin son och gav honom en ordentlig utskällning på ett språk som lät som portugisiska. Jag noterade en stor affisch på insidan av ytterdörren. Den föreställde en tjej som blottade sin överkropp med tillhörande bröst. Jag blev lite orolig. Jag förväntade mig hittelön, men från landet dom kommer från kanske det är en sed att belöna upphittare med annat än pengar. Till slut öppnade han i alla fall den upphittade plånboken och började bläddrar bland sedlarna. Han sträckte fram två hundralappar varvid jag gav standardsvaret ”Nej, det är alldeles för mycket”. Inombords tänkte jag att det var mer än jag hade väntat mig och jag hoppades att han inte skulle ta tillbaka en hundralapp bara för att jag sa så där. Han såg lite fundersam ut, så jag tog pengarna snabbt.

Sedan gick jag hem 200 kr rikare. Och jag känner mig som en god människa. Sånt här borde jag göra varje dag.